Skolan digitaliseras mer
och mer och studentexamen skall inom några år åtminstone delvis
avläggas digitalt, dvs med hjälp av datorer och internet. Det finns
många fler frågor än svar på hur detta skall genomföras i
praktiken. Jag vill i detta blogginlägg återge några tankar om det
digitala provets karaktär och kunskapssyn. Jag tar utgångspunkt i
de humanistiska läroämnena efersom jag själv undervisar i religion
och psykologi.
Min erfarenhet av skolans
digitalisering sträcker sig några år tillbaka i tiden. Jag har
redan i flera års tid haft allt mitt undervisningsmaterial i digital
form. Eleverna har dock skrivit prov på vanligt rutigt papper.
Varför? Jo, för det ska de också göra i studentexamen. Detta
håller dock som sagt på att förändras. Därför har jag under
detta läsår vid några tillfällen låtit eleverna skriva prov på
dator med internetuppkoppling. De har också fått ha böcker och
annat material framme om de så vill. Själva provet har dock inte
varit märkvärdigare än ett vanligt prov. Jag har använt mig av
helt vanliga studentexamensfrågor som förutsätter analytisk
tillämpningsförmåga. Resultatet blev att flera elever än normalt
fick underkänt i provet främst pga plagiat (antingen från boken
eller internet). Inga tior delades heller ut vilket visar att det
inte är någon självklarhet att elever presterar bra endast för
att de får ha tillgång till internet och andra källor (vilket
många elever frestades att tro).
Debatten om hur ett
digitalt prov skall se ut går ibland het. Jag ser dock inga större
problem med hur de digitala proven skall utformas inom mina egna
ämnen (realämnen). När jag ser på hur studentexamensproven i
t.ex. psykologi är utformade så är min bedömning att över
hälften av provets tio frågor kunde användas direkt som digitala
prov. Detta på grund av att provfrågorna redan nu är utformade så
att eleven måste kunna tillämpa kunskap,
inte endast återge
information. Därmed
inte sagt att de kunde göras ännu bättre, men det räcker i
detta initiala utvecklingsskede.
Jag menar alltså att
det finns en risk för att vi gör det onödigt
svårt för oss när vi skall utveckla de kommande digitala proven.
Vi sätter kanske för mycket vikt vid hur själva frågan är
tekniskt gjord
(med bilder, videoklipp
och interaktiva lärobjekt) och mindre vikt vid kunskapssynen
och elevens lärandeprocess.
Som
jag ser det borde provsituationen utformas så att det stöder
lärandeprocessen. I och
med det är vi inne på kunskapssynen i
dagens skola som oundvikligen
förändras i och med internets
utveckling.
Det är inte längre läraren som är den
enda källan till kunskap.
Det är inte längre lärarens
viktigaste uppgift att
förmedla kunskap till eleven. En av lärarens viktigaste uppgifter
är att handleda
eleverna till att vara aktiva men kritiska informationssökare
och kunskapsproducenter
på webben
samt lära dem betydelsen av digital delaktighet. Med
andra ord vill jag säga att en stor del av den information som
eleven i vanliga fall hämtar ur läroboken finns på webben, i
någon form. Elevens uppgift
blir att källkritiskt välja ut
information som är relevant för uppgiften, analysera
den och tillämpa
informationen.
Med
internet som informationskälla öppnas också världen utanför
kursramarna och arbetet med ämnesöverskridande
uppgifter blir betydligt enklare och naturligare.
Målet med lärandeprocessen
är att eleven lyckas omvandla informationen
på webben till kunskap
hos sig själv!
Med detta är det
underförstått att det digitala provet inte bör ha karaktären av
definitionsfrågor som mäter utantillkunskap utan de bör vara mera
av analyserande och jämförande karaktär där tillämpningsgraden
kan mätas. Och dessa typer
av prov har vi alltså
redan många av!
Enda skillnaden är att både läraren och eleven nu kan använda
tekniska hjälpmedel som
underlättar både provskapandet och examinationen.
En
fråga som ofta dyker upp i diskussionen om digitala prov är hur
vi löser problemen med fusk. Utifrån
den socio-konstruktisvistiska kunskapssyn som jag försökt beskriva
blir begreppet ”fusk”
mindre relevant. Det är alltså okej att eleven söker information
på internet eller chattar med andra
personer (via sociala medier)
för att få information, men eleven måste själv producera
kunskapen, annars kan eleven bli anklagad för plagiat. Med
psykologiska termer man man säga att elevens lärandeprocess går
från intermental
aktivitet till intramental
aktivitet, dvs från en slags
”kollektiv kunskap” till en mer individuell och personlig kunskap
(förståelse).
Eleven förväntas också
vara källkritisk och
kunna hänvisa till externa källor på ett korrekt sätt. Därtill
förväntas läraren ha färdigheter att bedöma och granska elevens
arbete. Det enda problemet
med ”fusk” som jag ser
för tillfället är det faktum att elev A
kan kontakta och ta emot
provsvar av elev
B i samma provsituation. I
detta fall har ju elev A inte analyserat och producerat sitt svar
själv, och då finns det ingen lärandeprocess,
vilket i och för sig elev A förlorar mest på.
I
debatten om digitala prov borde man alltså nu först fokusera på
betydelsen av internet
som öppen informationskälla
till kunskap samt vilka utmaningar och möjligheter det ger för
såväl lärare som elever. Därefter fortsätter arbetet med att
rent tekniskt utveckla
de digitala proven med hjälp av alla de multimediala
möjligheter som webben erbjuder.
