Digitala prov och kunskapssyn

Skolan digitaliseras mer och mer och studentexamen skall inom några år åtminstone delvis avläggas digitalt, dvs med hjälp av datorer och internet. Det finns många fler frågor än svar på hur detta skall genomföras i praktiken. Jag vill i detta blogginlägg återge några tankar om det digitala provets karaktär och kunskapssyn. Jag tar utgångspunkt i de humanistiska läroämnena efersom jag själv undervisar i religion och psykologi.

Min erfarenhet av skolans digitalisering sträcker sig några år tillbaka i tiden. Jag har redan i flera års tid haft allt mitt undervisningsmaterial i digital form. Eleverna har dock skrivit prov på vanligt rutigt papper. Varför? Jo, för det ska de också göra i studentexamen. Detta håller dock som sagt på att förändras. Därför har jag under detta läsår vid några tillfällen låtit eleverna skriva prov på dator med internetuppkoppling. De har också fått ha böcker och annat material framme om de så vill. Själva provet har dock inte varit märkvärdigare än ett vanligt prov. Jag har använt mig av helt vanliga studentexamensfrågor som förutsätter analytisk tillämpningsförmåga. Resultatet blev att flera elever än normalt fick underkänt i provet främst pga plagiat (antingen från boken eller internet). Inga tior delades heller ut vilket visar att det inte är någon självklarhet att elever presterar bra endast för att de får ha tillgång till internet och andra källor (vilket många elever frestades att tro).

Debatten om hur ett digitalt prov skall se ut går ibland het. Jag ser dock inga större problem med hur de digitala proven skall utformas inom mina egna ämnen (realämnen). När jag ser på hur studentexamensproven i t.ex. psykologi är utformade så är min bedömning att över hälften av provets tio frågor kunde användas direkt som digitala prov. Detta på grund av att provfrågorna redan nu är utformade så att eleven måste kunna tillämpa kunskap, inte endast återge information. Därmed inte sagt att de kunde göras ännu bättre, men det räcker i detta initiala utvecklingsskede. Jag menar alltså att det finns en risk för att vi gör det onödigt svårt för oss när vi skall utveckla de kommande digitala proven. Vi sätter kanske för mycket vikt vid hur själva frågan är tekniskt gjord (med bilder, videoklipp och interaktiva lärobjekt) och mindre vikt vid kunskapssynen och elevens lärandeprocess.

Som jag ser det borde provsituationen utformas så att det stöder lärandeprocessen. I och med det är vi inne på kunskapssynen i dagens skola som oundvikligen förändras i och med internets utveckling. Det är inte längre läraren som är den enda källan till kunskap. Det är inte längre lärarens viktigaste uppgift att förmedla kunskap till eleven. En av lärarens viktigaste uppgifter är att handleda eleverna till att vara aktiva men kritiska informationssökare och kunskapsproducenter på webben samt lära dem betydelsen av digital delaktighet. Med andra ord vill jag säga att en stor del av den information som eleven i vanliga fall hämtar ur läroboken finns på webben, i någon form. Elevens uppgift blir att källkritiskt välja ut information som är relevant för uppgiften, analysera den och tillämpa informationen.

Med internet som informationskälla öppnas också världen utanför kursramarna och arbetet med ämnesöverskridande uppgifter blir betydligt enklare och naturligare. Målet med lärandeprocessen är att eleven lyckas omvandla informationen på webben till kunskap hos sig själv! Med detta är det underförstått att det digitala provet inte bör ha karaktären av definitionsfrågor som mäter utantillkunskap utan de bör vara mera av analyserande och jämförande karaktär där tillämpningsgraden kan mätas. Och dessa typer av prov har vi alltså redan många av! Enda skillnaden är att både läraren och eleven nu kan använda tekniska hjälpmedel som underlättar både provskapandet och examinationen.

En fråga som ofta dyker upp i diskussionen om digitala prov är hur vi löser problemen med fusk. Utifrån den socio-konstruktisvistiska kunskapssyn som jag försökt beskriva blir begreppet ”fusk” mindre relevant. Det är alltså okej att eleven söker information på internet eller chattar med andra personer (via sociala medier) för att få information, men eleven måste själv producera kunskapen, annars kan eleven bli anklagad för plagiat. Med psykologiska termer man man säga att elevens lärandeprocess går från intermental aktivitet till intramental aktivitet, dvs från en slags ”kollektiv kunskap” till en mer individuell och personlig kunskap (förståelse). Eleven förväntas också vara källkritisk och kunna hänvisa till externa källor på ett korrekt sätt. Därtill förväntas läraren ha färdigheter att bedöma och granska elevens arbete. Det enda problemet med ”fusk” som jag ser för tillfället är det faktum att elev A kan kontakta och ta emot provsvar av elev B i samma provsituation. I detta fall har ju elev A inte analyserat och producerat sitt svar själv, och då finns det ingen lärandeprocess, vilket i och för sig elev A förlorar mest på.

I debatten om digitala prov borde man alltså nu först fokusera på betydelsen av internet som öppen informationskälla till kunskap samt vilka utmaningar och möjligheter det ger för såväl lärare som elever. Därefter fortsätter arbetet med att rent tekniskt utveckla de digitala proven med hjälp av alla de multimediala möjligheter som webben erbjuder.