Delning av lärresurser i sociala medier

Som ämneslärare arbetar man ofta rätt ensam i skolan. I bästa fall har man en ämneskollega i skolan med vilken man kan diskutera och ventilera ämnesspecifika frågor samt utbyta undervisningsmaterial. I mindre skolor som exempelvis Gymnasiet i Petalax där jag arbetar finns inte den möjligheten eftersom jag är den enda ämnesläraren i religion och psykologi. Med hjälp av modern teknologi som exempelvis sociala medier är detta lätt åtgärdat. Eller är det?

 

Jag har sedan ett par år tillbaka använt mig av Scoopit för att samla och dela med mig av intressanta lärresurser på webben i religion och psykologi (undervisningsmaterial). Jag har också (efter en lite trög start) fått mina elever att använda tjänsten eftersom det också ger en hel del mervärde ur både lärar- och elevperspektiv. Läs gärna mer på min webbplats om mina erfarenheter av webbtjänsten Scoopit. Sociala medier överlag erbjuder ju fantastiska möjligheter att komma i kontakt med exempelvis ämneskolleger. Jag upplever dock för tillfället att det inte är så lätt att hitta dem! Var är ni? Hör av er så att jag kan börja följa er!

 

Webbtjänsten Scoopit är kanske (ännu) inte så känd bland lärarna och det är kanske en orsak varför det inte är så lätt att hitta ämneskolleger. Twitter är antagligen mer känd så därför har jag nu också börjat sända tweets som förutom undervisningsteknologi också anknyter till skolämnena religion och psykologi. Jag använder mig av hashtaggarna #skolrella och #skolpsykka för tweets som anknyter till lärresurser inom religion och psykologi. I praktiken utgör dessa lärresurser ofta länkar till intressanta webbsidor, bloggar, artiklar och videoklipp som jag anser man kan utnyttja i undervisningen. Min tanke och förhoppning är att andra lärare ska kunna ha nytta av dessa och att jag så småningom når flera ämneskolleger att dela idéer och lärresurser med. Så hör av er! Dela med er! Sharing is caring! :)

Digital studentexamen i ljuset av SAMR-modellen

Finland förbereder sig på att digitalisera studentexamen. Redan år 2016 skall gymnasielever avlägga digitala prov i en digital studentexamen, åtminstone delvis. Arbetet och förberedelserna är i full gång och kan följas på Digabis webbsidor. Ännu verkar det finnas många frågor kring hur denna digitala studentexamenssituation skall genomföras. Det som jag dock som lärare undrar mest över är vad som egentligen menas med "digitala prov". Jag vill kunna förbereda mina elever för dessa "digitala prov" men jag vet inte hur de kommer att se ut eller under vilka omständigheter de skrivs. Och det som är mest oroväckande är att det inte verkar  vara nån annan heller som riktigt vet. Vet du?

Jag har skrivit tidigare om digitala prov och kunskapssyn, så i detta blogginlägg återger jag kort mina tankar kring hur man kunde tillämpa SAMR-modellen i utarbetandet av digitala prov. Läs gärna mer om digtal teknik i skolan enligt SAMR-modellen i ett tidigare blogginlägg. SAMR är en modell som beskriver hur digital teknik kan användas i skolan och varför.

Ett digitalt prov i studentexamen kan se ut på olika sätt beroende på vilket steg i SAMR-modellen man utgår ifrån. Såhär tänker jag mig att det kunde se ut:

Steg 1: Substitution/Ersättning: Studentexamensfrågorna är utformade på samma sätt som tidigare men nu i digital form. Eleven läser provfrågorna på sin dator, besvarar dem, och lämnar in dem digitalt på exempelvis en USB-sticka. Eleven har inte tillgång till internet utan kan endast använda vissa givna program som finns installerade på datorn. Datorn har alltså ersatt pappret.

Steg 2: Augmentation/Förbättring: På denna nivå har provfrågorna förbättrats tack vare tekniken. Frågorna innehåller förutom bilder och diagram även videoklipp och övrig media som man tidigare inte kunnat utnyttja. Dessa multimediala uppgifter är dock inte på webben utan överförs till eleverna via en USB-sticka eller CD-skiva. Eleverna besvarar frågorna som tidigare, men nu på dator och utan internettillgång.

Steg 3: Modification/Modifiering: På denna nivå modifieras studentexamenssituationen märkbart eftersom man har fri tillgång till internet. Provfrågorna är utformade så att de inte går att besvara endast genom att söka upp svaret på internet, utan de förutsätter att eleven behärskar de övre nivåerna i Blooms taxonomi (analytisk tänkande). Eleven förväntas vara källkritisk och kunna hänvisa till källor på ett korrekt sätt. För att en elev ska få ett berömligt vitsord bör han/hon kunna producera självständiga svar. Ett svagt svar (eller underkänt svar) kännetecknas av förutom bristande fakta även inkorrekt källhänvisning, kopierat material och plagiat.

Steg 4: Redefinition/Omdefiniering: Hur ett digitalt prov i studentexamen går till på den fjärde och högsta nivån är svårt att bedöma. Jag tror vi måste omdefiniera hela vår syn på studentexamen. Istället för att eleverna testas i ett avslutande prov som studentexamen utgör så kanske eleverna avlägger sitt examensprov under ett helt läsår på skolan. Eleverna skall i praktiken kunna visa vad de lärt sig under gymnasietiden genom att skapa någonting eget och eventuellt nytt. Eleven skall kanske producera ett filmprojekt där en viss frågeställning belyses ur olika synvinklar och där eleven kan påvisa hur han/hon själv mognat under processens gång. På denna nivå sätts också elevens digitala kompetens på prov.

Slutreflektioner:

I dagens läge (Finland) verkar det som om studentexamensnämndens arbete med en digitaliserad studentexamen opererar på de två första stegen. Datorn ersätter pappersskrivandet och provfrågorna kommer antagligen att förbättras lite jämfört med de gamla eftersom man kan inkludera videoklipp och annat digitalt material.

Elevernas tillgång till internet och vissa program verkar dock bli begränsad under provtillfället. Jag hoppas dock på att så inte blir fallet. Ifall det känns otryggt med internet så kunde kanske ett alternativ såhär i inledningsskedet vara att endast en del av studentexamensprovet görs med internettillgång. Jag anser det viktigt att eleverna ges samma möjligheter att arbeta med internet i studentexamenssituationen som de gör i vanliga fall, i skolan och i det kommande studie- och arbetslivet. I det här fallet kunde man säga att "vägen ska likna målet". Jag tror dock att lärarna kanske inte ännu är förberedda på att ta in webben på allvar i skolan. Det finns en stor digital klyfta inom lärarkåren idag och det verkar inte vara många som tar webbens nya möjligheter och utmaningar på allvar. I Sverige har man redan i flera år satsat på  "Internet i skolan". Läs gärna mer om exempelvis projektet "Webbstjärnan". Jag hoppas vi i Finland kunde få in mera internet på skolschemat för att såväl lärare som elever kunde vara mer förberedda på exempelvis den digitaliserade studentexamen.

Jag hoppas att den kommande digitala studentexamen inte blir en "skrivmaskinsexamen". I så fall kommer vi inte längre än i bästa fall till steg två i SAMR-modellen. Jag hoppas att den kommande digitala studentexamen innebär att eleverna skriver proven på sin egen dator med tillgång till öppet internet. Således avancerar vi till steg tre, vilket jag anser är en förutsättning för att överhuvudtaget kunna tala om en reform. Jag hoppas att studentexamensnämnden informerar skolorna om detta i god tid, helst nu genast!

Jag vill påpeka att jag i mina reflektioner kring tillämpningen av SAMR-modellen på den digitala studentexamen har haft realämnena i baktanke. Det finns säkert en hel del andra synsätt och utmaningar inom de övriga ämnena (naturvetenskapliga ämnen och språk).

Digital teknik i skolan enligt SAMR-modellen

Varför och hur skall lärare använda sig av digital teknik i klassrummet? Dr Ruben Puentedura (skolforskare) har utvecklat en modell som ska hjälpa lärare att använda teknik för att förbättra elevprestationerna. Han berättar om sin modell i en intervju som SVT gjort och som jag kort återger här. Hela intervjun med Puentedura kan ni se via UR.se. Denna SAMR-modell består av fyra olika steg:

Det första steget kallar han "Substitution" eller "Ersättning" på svenska. Det betyder kort sagt att ny teknik ersätter gammal teknik; digitala böcker i läsplattor ersätter fysiska böcker. Eleverna arbetar på samma vis som tidigare med böckerna men dessa är nu i digital form. När ny teknik används på samma sätt som gammal teknik så förbättras inte studieresultaten, menar Puentedura.

För att kunna se en förbättring i studieresultaten bör man gå till det andra steget som han kallar "Augmentation" eller "Förbättring". Då ser man bristerna i den gamla tekniken och använder istället ny teknik för att utföra uppgiften lite effektivare. Puentedura nämner talsyntesen som exempel vilket innebär att eleven inte bara kan läsa en viss text på surfplattan utan också få den uppläst för sig. Detta gynnar framför allt elever med specialbehov.

Nästa steg kallar Puentedura för "Modification" eller "Förändring" och då inträffar större förändringar. Uppgiften kan utformas i stort sett som tidigare men eleven erbjuds en möjlighet att lösa uppgiften på ett nytt sätt och nå nya mål. Som exempel nämner Puentedura uppsatsskrivande i historia där eleven med uppsatsen skall visa att han förstått ämnet. Istället för att bara skriva en uppsats kan läraren be eleven publicera uppsatsen på exempelvis en blogg där alla andra klasskamrater kan läsa den och ge kommentarer. Eleverna ges alltså möjlighet att interagera med varandra genom social läsning. Det är alltså inte bara läraren som ger feedback på arbetet utan eleven får en bredare publik som gynnar lärandet.

Det fjärde och sista steget kallas "Redefinition" eller "Omdefiniering". I detta steg nöjer sig inte läraren med att förändra en uppgift med ny teknik för att nå nya mål, utan läraren ersätter uppgiften, delvis eller helt och hållet, med en ny uppgift som bara kan göras med ny teknik. I praktiken kan detta betyda att istället för att eleverna skriver en uppsats så ber läraren dem att göra ett videoprojekt där de uttrycker sina åsikter och tankar kring ett visst ämne de studerat. Eleven använder alltså här på ett mångsidigt sätt bild, ljud och berättarteknik för att uttrycka sina åsikter och få ut dem till en större publik. Den sociala biten kvarstår i och med att eleverna ges möjlighet att kommentera varandras projekt. Puentedura menar att det är viktigt att eleven får upp ögonen för vad text respektive video kan tillföra lärandet. I omdefinieringsstadiet ser vi ännu starkare resultat när det gäller förbättring än tidigare, säger Puentedura. Om läraren arbetar utifrån SAMR-modellen med ny teknik i klassrummet får man inte bara samma resultat som tidigare men även större förändringar och förbättringar i elevernas arbete, avslutar Puentedura.

Mina egna reflektioner:

Jag gillar denna modell. Jag tror att många skolor idag har fastnat på det första steget (Substitution/Ersättning). I bästa fall har man på många håll lyckats få in ny teknik i skolan men i praktiken ersätter den endast gamla metoder. Istället för att skriva på krittavlan skriver man på en interaktiv tavla eller använder en powerpoint eller prezipresentation. Istället för att läsa böcker läser man dem digitalt på surfplattan. Istället för att göra anteckningar i häftet gör man anteckningar i surfplattan o s v.

Genom att bl a skapa interaktiva presentationer kan man nå följande steg (Augmentation/Förbättring). Många lärare använder mångsidigt ljud- och videofiler i sina digitala presentationer och således förbättras undervisningen. En del lärare använder sig också av diverse appar som stöd i undervisningen. Ett annat exempel på hur man kan arbeta på nivå två är inspelningen av digitala lektioner som eleverna får ta del av på förhand för att sen i klassrumssituationen kunna ägna tiden åt bl a tillämpning och individuell handledning. (Se mitt blogginlägg om Flipped Classroom).

En del skolor har tagit olika lärplattformar i bruk. De flesta finlandssvenska gymnasier använder Fronter som lärplattform. Genom att stödja interaktionen mellan lärare och elev via en lärplattform eller annan webbplats så kan vi nå nivå tre (Modification/Förändring). Via Fronter kan eleverna exempelvis lämna in sina arbeten till läraren som kommenterar och ger förbättringsförslag. Därtill kan elevarbeten göras synliga för alla i Fronterrummet så att flera än läraren kan kommentera. Således når eleven en större publik med sitt arbete.

Vad innebär det i praktiken att arbeta på den fjärde nivån (Redefinition/Omdefiniering)? Själv tror jag att det i det stora hela handlar om digital delaktighet. Läraren har en viktig roll i att handleda elever till att stärka sin digitala kompetens. Detta innebär i praktiken att eleverna lär sig vara delaktiga i sociala nätverk på webben och skapa kontakter som stöder elevens lärandeprocess. Lärplattformen är fortfarande viktig som en central plats där elever och lärare kan mötas under trygga förhållanden. I exempelvis Fronter kan läraren skapa digitala rum som inte bara fungerar som en digital motsvarighet till det fysiska klassrummet utan även fungerar som ett fönster ut till den stora världen, nämligen webben. Denna miljö (web 2.0) omdefinierar vår syn på kunskap och lärande samt skapar oändliga möjligheter, men också utmaningar för såväl lärare som elever.

I mitt nästa blogginlägg tänker jag skriva om hur SAMR-modellen kunde tillämpas i diskussionen om digitala prov och digital studentexamen.

Konferensen Framtidens lärande i Stockholm

Konferensen "Framtidens lärande" ordnades i år i Stockholm den 15-17 maj. Min skola Gymnasiet i Petalax deltog som en av "Nordens vassaste gymnasieskolor" under två dagar. Hela tillställningen ordnades i det mäktiga Waterfront Congress Centre i centrala Stockholm. Över 1000 människor var anmälda till denna nordiska konferens där deltagarna huvudsakligen kom från länderna Sverige, Norge, Danmark och Finland. Gymnasiet i Petalax var den enda inbjudna skolan från Finland. De övriga inbjudna gymnasieskolorna kom från Sverige (Lund och Nacka), Danmark (Århus och Örestad) samt Norge (Bergen).

Konferensen hade ett massivt upplägg. Många seminarier, föreläsningar och workshoppar som parallellt avlöste varandra på fyra olika våningar. Onsdag förmiddag gick för vår del ut på att träffa de övriga inbjudna gymnasieskolorna från Sverige, Norge och Danmark.

Vi delades in i två grupper; eleverna i en grupp och lärarna/skolledarna i en annan grupp. Vi hade på förhand fått veta att både eleverna och lärarna/skolledarna skall förbereda en 20 minuters presentation av sin skolas digitala arbete och utveckling. Ida Nyberg och Cassandra Sandström som går första året vid Gymnasiet i Petalax fick äran att delta i denna arbetsresa. De hade självständigt förberett en prezi-presentation och med min handledning gjorde några andra elever även en kort film i form av en videohälsning från vår skola. Denna presentation fick Ida och Cassandra presentera vid två olika tillfällen; först internt för de inbjudna gymnasieskolorna och sedan för alla intresserade vid ett s.k "Inspirationsmöte" i en av aulorna (bilden nedan).



Jag och min skolas rektor Lars Varstala presenterade på motsvarande sätt vår digitala skola för de övriga gymnasieskolorna under onsdagen och på torsdag fick vi göra en mer komprimerad version av samma presentation under ett seminarium med ca 30 anmälda deltagare. Rektorn presenterade vårt digitala utvecklingsarbete i stort och jag berättade hur vi i praktiken genomfört digitaliseringen på gymnasiet. Under torsdagen deltog vi alla i en öppen workshop som Fronter ordnade i mässhallen för alla intresserade (utan anmälning). Under denna workshop visade Ida och Cassandra på praktiska exempel hur vi använder lärplattformen Fronter på vår skola och inom distansutbildningen (gymnasieringen Vi-7). Jag kompletterade denna presentation med några praktiska exempel på hur Fronter fungerar bra som både ett slutet och öppet system. Med slutet system menar jag att lärplattformen fungerar som en trygg och bekant arbetsmiljö där lärresurserna/materialet är tillgängligt endast för skolans elever och lärare. Men därtill finns det möjlighet för läraren att öppna fönster i Fronter (via länkar) till den yttre världen och låta eleverna ta del av externa webbsidor och lärresurser från Fronter (öppet system). Således fungerar lärplattformen som en central knytpunkt där lärresurserna organiseras på ett och samma ställe.

Jag börjar känna mig rätt så mätt på konferenser efter att under ca en månad deltagit i tre stora konferenser (ITK-dagarna i Tavastehus, SETT-dagarna och Framtidens Lärande). Därför blir det nu skönt med sommarlov så att man hinner smälta alla intryck inför det nya läsåret. Denna gång gick mycket tid åt eget arbete och mindre tid åt andras presentationer. Däremot gav konferensen en hel del inspiration och utbyte i form av mötet med andra lärare och inspiratörer i våra nordiska grannländer. För mera information, läs gärna artikeln i dagens Vbl (23.5.2013) nedan:

SETT-dagarna i Kista

SETT-dagarna (17-18.4.2013) ordnades för andra gången i år i Stockholm (Kista). SETT står för "Scandinavian Educational Technology Transformation" och konferensen är en slags skandinavisk motsvarighet till ITK-dagarna i Finland (Tavastehus). Ifjol deltog ca 4500 personer men i år lär antalet nästan ha fördubblats. Jag vill i detta blogginlägg kort återge några tankar och reflektioner av två intensiva och intressanta SETT-dagar.

Det var ett digert program med många duktiga och välkända föreläsare under både onsdag och torsdag. Föreläsningarna som var 45 minuter långa hölls parallellt i sju olika föreläsningssalar under hela dagen med endast korta pauser emellan. Jag deltog i rätt många föreläsningar men liksom jag konstaterade i mitt senaste blogginlägg så tenderar föreläsningarna att bli rätt teoretiska och så upplevde jag det också denna gång. En av höjdpunkterna var Kristina Alexanderssons föreläsning om att jobba med internet i undervisningen; ett tema som jag försöker få in i min egen skola bland annat genom den webbkurs som jag skrivit om tidigare. Att jobba med internet i skolan handlar i det stora om att synliggöra elevernas utveckling och arbete genom att exempelvis blogga och låta eleverna uttrycka sig själv genom att skapa filmer istället för textarbeten. En viktig poäng med webbpublicering i skolan är att eleverna får skapa material och innehåll för en riktig publik, som når längre än bara läraren. Samtidigt kan detta fungera som en motivationskälla. Utmaningar som lärare stöter på när de jobbar med internet i skolan är ofta föräldrarna, tiden och tekniken. I Sverige har man satsat på att utveckla internetanvändningen i skolan genom Webbstjärnan, en satsning som  tycks sakna motsvarighet i Finland.

En annan intressant föreläsare var professor Christian Lundahl som diskuterade bedömning av lärande i digital miljö. Han lyfte fram den formativa bedömningen (kontinuerlig utvärdering) som är en förutsättning för den summativa bedömningen (slutbedömning). Han pratade om vikten av att återkopplingen (feedbacken) måste inkluderas i lärandeprocessen med hjälp av olika metoder. Han nämnde bl a Socrative som en bra digital metod, vilket jag kan hålla med om. Läs gärna om mina egna erfarenheter av Socrative. Professor Lundahl pratade också om vikten av att ställa frågor som skapar tänkande, vilket fick mig att tänka på de digitala proven som vi försöker utveckla här i Finland. När eleven gör digitala prov med öppen internetåtkomst så blir frågornas karaktär viktiga eftersom de måste stimulera till tänkande och där eleven förväntas kunna tillämpa den information som den hittar på webben; inte endast återge information som lätt leder till plagiat. Professor Lundahls föreläsning var inspirerande och  stimulerade till tänkande.

Det fanns givetvis en massa utställningar och montrar i mässhallen. Många av dessa företag som visade upp sig hade förstås direkt koppling till Sverige och var således mindre intressanta för mig. Jag fick dock med mig  hem en hel del broschyrer och länkar som jag ännu inte hunnit gå igenom. Jag får väl återkomma längre fram ifall jag bland alla broschyrer hittar nåt intressant att delge här i min blogg.

Nedan ett foto jag tog från publiken som får stå som symbol för den moderna tidens sätt att göra anteckningar, dvs genom att fotografera föreläsarens slides med hjälp av surfplattan eller mobilen.

En tanke som slog mig under konferensen var att teorin inte alltid motsvarar praktik. SETT är "en konferens inom området det innovativa och moderna lärandet" men ändå är själva konferensens upplägg rätt tradionell. Varför inte förändra hela föreläsningsupplägget så att åhörarna blir ännu mer delaktiga och stimulerade i sin lärandeprocess? Jag tänker mig ett alternativ där arrangören bjuder in en viss föreläsare/expert för att under 45 minuter stå till förfogande för alla deltagare. Åhörarna kunde sända sina frågor till tavlan med hjälp av exempelvis TodaysMeet och föreläsaren får besvara dessa och skapa nya stimulerande frågor till publiken. Det skulle alltså bli fråga om ett "flippat tillfälle" i stil med den pedagogiska metoden "Flipped Classroom" som jag också skrivit om i ett tidigare blogginlägg. På det sättet skulle upplägget förstås bli mindre förutsägbart men jag tror att fler personer skulle få ut mer av tillfället, även föreläsarna/experterna.

Vad var höjdpunkten på årets mässa? Det vet jag faktiskt inte. Jag upplevde inget revolutionerande. Jag fick snarare en bekräftelse på att vi i Finland kanske trots allt kommit rätt långt när det gäller undervisningsteknologin. Jag hoppas det redan nästa år kunde finnas en finländsk föreläsare på SETT-dagarna.

Tack till Kulturfonden och min rektor som gav ekonomiskt stöd för mitt deltagande. Jag hoppas få möjlighet att delta även nästa år.

ITK-dagarna i Tavastehus

I veckan (10-12.4.2013) deltog jag i de nationella ITK-dagarna i Tavastehus. I år var det lite extra spännande för min del eftersom jag hade blivit utvald att hålla en 30 minuters föreläsning om digitala verktyg i undervisningen. Jag tog uppdraget på stort allvar och hade förberett mig väl. En viss utmaning låg i att jag valde ett tvåspråkigt upplägg där jag talade finska men hade materialet på svenska. Av erfarenhet visste jag nämligen att de svenskspråkiga deltagarna är i minoritet på denna konferens och jag ville nå båda språkgrupperna. Min "föreläsning" gick hursomhelst bra. Istället för att föreläsa i traditionell mening valde jag att visa praktiska exempel på hur jag använder mig av digitala verktyg i undervisningen. Jag upplevde också att detta uppskattades av åhörarna i salen som för övrigt var fullsatt. Efteråt fick jag direkt positiv feedback av flera deltagare och även i sociala medier som Facebook, Twitter och bloggar. Läs gärna Siv Enbergs blogg där hon bl a skriver om sina "Smultron från itk2013".

Jag åhörde själv flera föreläsningar under fredagen som lämnade mig mer eller mindre oberörd. En viss besvikelse känner jag inför de föreläsningar jag åhörde, eftersom alla var väldigt teoretiska. Det var ofta fråga om redovisningar av diverse forskningsprojekt som slutförts. Vad som händer efter att projektet har genomförts undrar jag ofta. Ibland känns det som om all utveckling av den digitala skolan är bundet till projekt. Problemet med detta är, som jag ser det, att det finns en risk att utvecklingen stannar efter att pengarna tar slut. Utmaningen ligger i att skapa en hållbar utveckling där undervisningsteknologin integreras i den vardagliga undervisningen och skolvärlden.

Nästa år skall jag sätta mindre tid på föreläsningarna och mer tid på att besöka de olika utställningarna där man också kommer i kontakt med likasinnade. Nätverkandet hör till de största fördelarna med en konferens som denna och det vill jag gärna sätta mer tid på nästa gång. Därtill hoppas jag också att fler finlandssvenskar skulle hitta till Tavastehus. Om vi vill att den finländska skolan i framtiden skall vara i topp även när det gäller undervisningsteknologi, så gäller det att mötas och samarbeta mer, även över språkgränserna.

Nedan en artikel om min föreläsning som publicerades i Opettaja-lehti i maj (20/2013).

Digitala prov och kunskapssyn

Skolan digitaliseras mer och mer och studentexamen skall inom några år åtminstone delvis avläggas digitalt, dvs med hjälp av datorer och internet. Det finns många fler frågor än svar på hur detta skall genomföras i praktiken. Jag vill i detta blogginlägg återge några tankar om det digitala provets karaktär och kunskapssyn. Jag tar utgångspunkt i de humanistiska läroämnena efersom jag själv undervisar i religion och psykologi.

Min erfarenhet av skolans digitalisering sträcker sig några år tillbaka i tiden. Jag har redan i flera års tid haft allt mitt undervisningsmaterial i digital form. Eleverna har dock skrivit prov på vanligt rutigt papper. Varför? Jo, för det ska de också göra i studentexamen. Detta håller dock som sagt på att förändras. Därför har jag under detta läsår vid några tillfällen låtit eleverna skriva prov på dator med internetuppkoppling. De har också fått ha böcker och annat material framme om de så vill. Själva provet har dock inte varit märkvärdigare än ett vanligt prov. Jag har använt mig av helt vanliga studentexamensfrågor som förutsätter analytisk tillämpningsförmåga. Resultatet blev att flera elever än normalt fick underkänt i provet främst pga plagiat (antingen från boken eller internet). Inga tior delades heller ut vilket visar att det inte är någon självklarhet att elever presterar bra endast för att de får ha tillgång till internet och andra källor (vilket många elever frestades att tro).

Debatten om hur ett digitalt prov skall se ut går ibland het. Jag ser dock inga större problem med hur de digitala proven skall utformas inom mina egna ämnen (realämnen). När jag ser på hur studentexamensproven i t.ex. psykologi är utformade så är min bedömning att över hälften av provets tio frågor kunde användas direkt som digitala prov. Detta på grund av att provfrågorna redan nu är utformade så att eleven måste kunna tillämpa kunskap, inte endast återge information. Därmed inte sagt att de kunde göras ännu bättre, men det räcker i detta initiala utvecklingsskede. Jag menar alltså att det finns en risk för att vi gör det onödigt svårt för oss när vi skall utveckla de kommande digitala proven. Vi sätter kanske för mycket vikt vid hur själva frågan är tekniskt gjord (med bilder, videoklipp och interaktiva lärobjekt) och mindre vikt vid kunskapssynen och elevens lärandeprocess.

Som jag ser det borde provsituationen utformas så att det stöder lärandeprocessen. I och med det är vi inne på kunskapssynen i dagens skola som oundvikligen förändras i och med internets utveckling. Det är inte längre läraren som är den enda källan till kunskap. Det är inte längre lärarens viktigaste uppgift att förmedla kunskap till eleven. En av lärarens viktigaste uppgifter är att handleda eleverna till att vara aktiva men kritiska informationssökare och kunskapsproducenter på webben samt lära dem betydelsen av digital delaktighet. Med andra ord vill jag säga att en stor del av den information som eleven i vanliga fall hämtar ur läroboken finns på webben, i någon form. Elevens uppgift blir att källkritiskt välja ut information som är relevant för uppgiften, analysera den och tillämpa informationen.

Med internet som informationskälla öppnas också världen utanför kursramarna och arbetet med ämnesöverskridande uppgifter blir betydligt enklare och naturligare. Målet med lärandeprocessen är att eleven lyckas omvandla informationen på webben till kunskap hos sig själv! Med detta är det underförstått att det digitala provet inte bör ha karaktären av definitionsfrågor som mäter utantillkunskap utan de bör vara mera av analyserande och jämförande karaktär där tillämpningsgraden kan mätas. Och dessa typer av prov har vi alltså redan många av! Enda skillnaden är att både läraren och eleven nu kan använda tekniska hjälpmedel som underlättar både provskapandet och examinationen.

En fråga som ofta dyker upp i diskussionen om digitala prov är hur vi löser problemen med fusk. Utifrån den socio-konstruktisvistiska kunskapssyn som jag försökt beskriva blir begreppet ”fusk” mindre relevant. Det är alltså okej att eleven söker information på internet eller chattar med andra personer (via sociala medier) för att få information, men eleven måste själv producera kunskapen, annars kan eleven bli anklagad för plagiat. Med psykologiska termer man man säga att elevens lärandeprocess går från intermental aktivitet till intramental aktivitet, dvs från en slags ”kollektiv kunskap” till en mer individuell och personlig kunskap (förståelse). Eleven förväntas också vara källkritisk och kunna hänvisa till externa källor på ett korrekt sätt. Därtill förväntas läraren ha färdigheter att bedöma och granska elevens arbete. Det enda problemet med ”fusk” som jag ser för tillfället är det faktum att elev A kan kontakta och ta emot provsvar av elev B i samma provsituation. I detta fall har ju elev A inte analyserat och producerat sitt svar själv, och då finns det ingen lärandeprocess, vilket i och för sig elev A förlorar mest på.

I debatten om digitala prov borde man alltså nu först fokusera på betydelsen av internet som öppen informationskälla till kunskap samt vilka utmaningar och möjligheter det ger för såväl lärare som elever. Därefter fortsätter arbetet med att rent tekniskt utveckla de digitala proven med hjälp av alla de multimediala möjligheter som webben erbjuder.