Molntjänster och delade dokument i undervisningen

Jag har under en längre tid använt mig av molntjänsterna Onedrive (f.d Skydrive) och Google Drive. Den första är en produkt av Microsoft och den senare av Google. Jag har dock använt mig av dessa molntjänster på lite olika vis och för olika ändamål. Onedrive har blivit min huvudsakliga lagringsplats för alla mina arbetsrelaterade filer (även privata) och G-Drive använder jag mest i undervisningen. Nedan beskriver jag kort mina erfarenheter av dessa molntjänster och hur de kan utnyttjas i undervisningen.

Onedrive

Jag använder numera Onedrive som min enda lagringsplats för alla mina filer (textdokument, bilder, videoklipp, Notebookfiler o s v). Jag har således övergett min externa hårdskiva och använder den istället som en extra backup. Fördelen med att ha allt på ett och samma ställe är framför allt tillgängligheten. Jag kommer åt mina filer var och när som helst. Det enda som krävs är en enhet som har tillgång till internet, dvs i mitt fall ofta min surfplatta eller smarttelefon. En nackdel är att ifall internet krånglar så kommer jag inte åt mina filer men detta är oftast inte ett problem i undervisningssituationen eftersom jag i mitt klassrum har en Onedrive klient installerat på min dator vilket i praktiken betyder att jag även har tillgång till filerna offline. Dessa lokala filer på datorn synkroniseras automatiskt med molnet. Praktiskt och bra!

Google Drive

I min undervisning i religion och psykologi använder jag Googles molntjänst G-Drive i huvudsak som lagringsplats för olika (delade) dokument i mina kurser. Det är framför allt betydelsen av delade dokument som jag vill lyfta fram här. Jag har skapar en wiki i mina kurser i religion och psykologi och dessa bygger helt och hållet på delade dokument. Med en wiki menar jag här ett slags internt uppslagsverk som eleverna tillsammans bygger upp på vår lärplattform Fronter. I psykologi bygger vi upp sidor kring bland annat psykologiska begrepp, forskare, teorier och undersökningar. Dessa sidor kommer eleverna åt via länkar i Fronterrummet, men själva innehållet är skrivet i delade dokument. Detta är en kollaborativ arbetsmetod som stöder elevens lärande. Dessa wikin byggs upp under en längre tid i och med att eleverna dels förbättrar det som redan skrivits och dels skriver in nytt material. Samtidigt är det en övning i kritiskt tänkande då eleverna måste ta ställning till det som redan skrivits.

                                Skärmklipp på en "psykowiki" i en kurs på Fronter.

Ett annat sätt att använda ett delat dokument i klassrummet är att låta eleverna samarbeta kring en viss uppgift i ett delat dokument. Jag skapar och ger tillgång till detta dokument i Fronterrummet och samtidigt som eleverna arbetar kollaborativt i dokumentet kan jag som lärare följa med och kommentera processen via min egen Smartboard framme i klassen. Således förenklar det både elevernas och mitt eget arbete i uppgiften. Ett annat enkelt och praktiskt sätt att använda ett delat dokument är när vi i klassen ser på en dokumentär eller föreläsning. Då kan eleverna göra gemensamma anteckningar från dokumentären/föreläsningen och efteråt har alla tillgång till samma anteckningar (via Fronter). Min erfarenhet är att det i allmänhet blir mer innehåll för mindre arbete. Som ett sista exempel kan jag nämna elevernas egna anteckningar som görs i deras egen G-Drive. Under kursens gång arbetar varje elev i sitt eget Google dokument och jag ber dem ge mig länken med redigeringsrättighet. Dessa länkar har jag samlade i Fronterrummet (individuell mapp) vilket ger mig enkel och privat åtkomst till deras dokument. Således har jag som lärare översikt av hur lärprocessen framskrider och kan göra kommentarer och korrigeringar direkt i dokumentet vid behov.

Detta var några praktiska exempel på hur jag under läsåret 2013-2014 arbetat med molntjänster och delade dokument. Det jag slutligen också uppskattar med dessa molntjänster är hur enkelt det är att integrera dem i skolans lärplattform Fronter. Jag som lärare dirigerar mina elever till rätt dokument via länkar inne i Fronterrummet. Således behöver jag exempelvis inte bjuda in eller skicka länkar skilt via e-post till eleverna.

Webbpublicering i skolan

Den här veckan (V.8) har vi haft projektvecka vid Gymnasiet i Petalax. Det betyder att alla elever och lärare arbetar med ett visst tema som utmynnar i en skrift och en resa senare under våren. Förintelsen är ett exempel på tema som återkommit redan många år. Andra projekt i år är exempelvis Neapel och Island. Under veckan arbetar eleverna fram ett material kring sitt tema och detta har publicerats i en skrift eller ett häfte som också finns tillgängligt på skolans hemsida. Nytt för i år var att ett av årets projekt publicerades direkt på webben i form av en webbplats. Idén till detta fick jag ifjol efter att ha arbetat fram en webbplats med mina elever under projektveckan. Temat var då internet och webbplatsen fick rubriken WWW - Wara eller inte Wara. En kurs om digital identitet och delaktighet. Årets projekt som fick en egen webbplats var Islandsprojektet. Eleverna i detta projekt arbetade på egen hand i mindre grupper kring ett visst tema medan tre elever som var webbansvariga fick uppgiften att utforma och sätta in elevernas arbeten på webbplatsen.

Min roll och uppgift under projektveckan blev att handleda eleverna i bland annat informationssökning och upphovsrätt. Oavsett om man publicerar sitt arbete i en skrift (pdf-format) eller som webbplats så finns det en hel del att tänka på före man tar sig an information på webben. Jag presenterade en sammanfattande översikt av vad man bör tänka på när det gäller informationssökning, källkritik, upphovsrätt och källhänvisning.

 

Ett bra verktyg för webbpublicering är Webnode som jag också skrivit några rader om på min webbplats (som för övrigt är gjord i Webnode). Jag ser många fördelar med att publicera exempelvis skolarbeten på webben. En av dessa fördelar är att eleverna får autentiska mottagare för sitt arbete. Med det menar jag att eleverna får känna att det inte är enbart läraren som ser och bekräftar deras verk utan i princip hela världen. Hur många som faktiskt tar del av deras arbete är i sin tur beroende av hur de lyckas marknadsföra sitt arbete, vilket också är något elever bör lära sig med tanke på framtiden. I detta fall marknadsfördes Islandsprojektet i första hand på gymnasiets Facebooksida och i mitt Twitterflöde. I vilken omfattning eleverna själva faktiskt aktivt marknadsförde sin webbplats blev tyvärr för mig lite oklart. Fokus blev mer på själva webbpubliceringen än på marknadsföringen.

 

Att arbeta med webbpublicering i skolan stöder de riktlinjer för åren 2013-2016 som Undervisnings- och kulturministeriet har publicerat i skriften "God Mediekunnighet". Webbpublicering i skolan handlar enligt mig om digital kompetens och digital delaktighet som är viktiga färdigheter som skolan bör uppmuntra och förstärka, inte minst med tanke på att skolan bör förbereda eleven för framtida utmaningar i arbetslivet. För att inte glömma betydelsen av människans digitala identitet som blir allt viktigare i dagens värld då allt är sökbart på webben. Allt detta är något som jag gärna jobbar med i mitt eget arbete, och under projektveckan ges verkligen tid och resurser för detta.

 

I dagens Vasabladet (23.2.2014) finns det en artikel om projektveckan vid Gymnasiet i Petalax.

 

 

Dialog 2014 i Mariehamn

Dialog 2014 är både en mässa och ett seminarium som ordnades i Mariehamn 16.1.2014. Jag blev inbjuden att hålla två föreläsningar kring digitala arbetssätt i skolan. Förutom mina egna presentationer hann jag åhöra ett par intressanta föreläsningar om användningen av bloggen  i undervisningen samt om hur man kunde bygga skolor som är anpassad till modern pedagogik. Den senare var mycket tankeväckande eftersom våra klassrum fortfarande ser ut som för ett halvt sekel sedan.

                                 Anna Törnqvist föreläser om ombyggnadsprojekt

Min första föreläsning gick under rubriken "Digitala verktyg i undervisningen". Jag gick igenom ett urval verktyg som fungerat bra i min egen undervisning. Bland dessa kan nämnas Screencast-O-Matic med vars hjälp man kan göra skärminspelningar av sina presentationer för att sedan kunna flippa klassrummet. Ett annat verktyg jag tog upp var Webnode som är ett mycket bra och enkelt verktyg för olika slag av webbpublicering (exempelvis skolprojekt). Jag gav också ett praktiskt exempel på hur verktyget Socrative kan användas som provverktyg och för att snabbt och enkelt få feedback av åhörarna. De flesta av verktygen jag presenterade har jag skrivit kort om på min webbsida "IKT i lärarens vardag".

Min andra föreläsning gick under rubriken "Digitala kurser i gymnasiet". Jag presenterade hur vi vid Gymnasiet i Petalax byggt upp digitala rum för så gott som alla gymnasiets kurser i lärplattformen Fronter. Jag tog utgångspunkt i mitt eget sätt att arbeta med mina kurser i Fronter. Jag visade bland annat hur man kan bygga en startsida för kursen som fungerar som en översiktlig webbsida med all väsentlig information om och material för kursen. I detta spelar interna och externa länkar en väsentlig roll. Via dessa länkar dirigeras eleverna både inom Fronter och ut till externa webbkällor. Jag tog också upp den pedagogiska betydelsen av att använda delade dokument (Google dokument) som enkelt integreras i lärplattformen. Min avsikt var att visa hur viktigt Fronterrummet kan vara för att organisera och dirigera hela kursinnehållet från en och samma plats. Jag visade också avslutningsvis några praktiska exempel på hur ett digitalt studentexamensprov kan se ut med tanke på den kommande studentexamen samt hur man kan göra prov i Fronter med det nya provverktyget.

Förutom alla föreläsningar han jag också själv delta i en workshop där Karin Brånebäck gav praktiska tips på hur man kan flippa undervisningen på de lägre årskurserna. Bland alla programpunkter så uppskattar man kaffepauserna och matpausen. Sociala medier i all ära, men man påminns ändå varje gång om hur kul och givande det är att möta andra likasinnade lärare och pedagoger IRL :).

Gymnasiedagarna i Finlandiahuset

Det börjar röra på sig i de finländska skolorna när det gäller digitaliseringen av både skolan och studentexamen. Åtminstone känns det så efter att jag de senaste veckorna medverkat i diverse konferenser och tillställningar där digitaliseringen genomsyrat programmet. En av dessa var de nationella höstdagarna (26.10) för historielärarna som ordnades i Helsingfors dit jag fick en inbjudan att föreläsa om digitala verktyg i undervisningen. En annan var gymnasieringen Vi-7:s fortbildningsdagar i Nokia (8-9.11) där digitaliseringen av skolan och studentexamen stod i fokus. Jag har länge följt den digitala utvecklingen i Sverige (främst via sociala medier och konferenser) och jag påminns ofta om att vi har en hel del som vi kunde lära oss av dem när det kommer till digitala arbetsmetoder. Därför var det för mig extra smickrande att från Sverige få en inbjudan att föreläsa om digitala verktyg vid konferensen "Så funkar det" i Upplands Väsby 29.10.

 

De nationella gymnasiedagarna ordnades i Finlandiahuset 12-13.11. Utbildningsstyrelsen hade bjudit in mig att föreläsa om hur jag varit med om att utveckla den digitala skolan i Petalax. Jag deltog i det svenska programmet som leddes av undervisningsråd Gun Oker-Blom och där bland annat ett flertal rektorer för de finlandssvenska gymnasierna var samlade. Jag valde att bygga upp min framställning utgående från SAMR-modellen som jag skrivit om tidigare. Jag anser den hjälper till att strukturera upp de tankar och framför allt frågor som pedagoger och lärare idag ställer gällande digitaliseringen av både skolan och studentexamen. I min analys försökte jag lyfta fram att digitalisering handlar om så mycket mer än om teknisk utrustning. Genom att fokusera mer på pedagogiken inser man att det handlar väldigt långt om webben som kanske det viktigaste digitala verktyget. Det är m.a.o. mindre viktigt hurudan apparat (iPad, Windows surfplatta, laptop) du har och mer viktigt vad du gör med den, framför allt på webben. Detta framkommer rätt klart när man analyserar de två högsta nivåerna i SAMR-modellen. Se nedan min prezipresentation.

En intressant programpunkt under tisdagen var Digabis presentation av nyheter inom den kommande digitala studentexamen. Det var en lättnad att äntligen få det bekräftat att de nya digitala proven i realämnen inte kommer att se så mycket annorlunda ut än tidigare. Frågorna kommer i viss mån att innehålla mer digitalt material i form av exempelvis diagram och videoklipp men i övrigt är den största skillnaden att frågorna nu blir digitala. Att det blir slutet nät bekräftades också liksom att det är onödigt att vara orolig för tekniken. Det operativsystem som ska förinstalleras på datorn ska också fungera på en äldre dator (elevens egen dator). Detta operativsystem tar på sätt och vis över datorns funktioner så att eleven inte kan använda sig av program som han/hon installerat själv på datorn. Eleven kan alltså endast använda sig av de program som finns inom operativsystemet som exempelvis skrivprogrammet Libre Office. Jag passade på att pröva hur detta operativsystem fungerade och det verkade helt vettigt.

I min analys av SAMR-modellen påvisade jag det faktum att den kommande digitala studentexamensreformen stannar på nivå två. Digital teknik ersätter papper och penna (nivå 1) och provfrågorna kan förbättras lite med tanke på de större möjligheter för digitalt innehåll (artiklar, videoklipp) som tekniken erbjuder. Att vi ännu inte är mogna att ta steget ut till öppet nät har jag accepterat. Jag hoppas dock på att vi också i Finland så småningom börjar ta in webben på allvar i skolan så att både elevernas skolgång och examenssituationen motsvarar den verklighet som möter dem i arbetslivet.

 

 

Delning av lärresurser i sociala medier

Som ämneslärare arbetar man ofta rätt ensam i skolan. I bästa fall har man en ämneskollega i skolan med vilken man kan diskutera och ventilera ämnesspecifika frågor samt utbyta undervisningsmaterial. I mindre skolor som exempelvis Gymnasiet i Petalax där jag arbetar finns inte den möjligheten eftersom jag är den enda ämnesläraren i religion och psykologi. Med hjälp av modern teknologi som exempelvis sociala medier är detta lätt åtgärdat. Eller är det?

 

Jag har sedan ett par år tillbaka använt mig av Scoopit för att samla och dela med mig av intressanta lärresurser på webben i religion och psykologi (undervisningsmaterial). Jag har också (efter en lite trög start) fått mina elever att använda tjänsten eftersom det också ger en hel del mervärde ur både lärar- och elevperspektiv. Läs gärna mer på min webbplats om mina erfarenheter av webbtjänsten Scoopit. Sociala medier överlag erbjuder ju fantastiska möjligheter att komma i kontakt med exempelvis ämneskolleger. Jag upplever dock för tillfället att det inte är så lätt att hitta dem! Var är ni? Hör av er så att jag kan börja följa er!

 

Webbtjänsten Scoopit är kanske (ännu) inte så känd bland lärarna och det är kanske en orsak varför det inte är så lätt att hitta ämneskolleger. Twitter är antagligen mer känd så därför har jag nu också börjat sända tweets som förutom undervisningsteknologi också anknyter till skolämnena religion och psykologi. Jag använder mig av hashtaggarna #skolrella och #skolpsykka för tweets som anknyter till lärresurser inom religion och psykologi. I praktiken utgör dessa lärresurser ofta länkar till intressanta webbsidor, bloggar, artiklar och videoklipp som jag anser man kan utnyttja i undervisningen. Min tanke och förhoppning är att andra lärare ska kunna ha nytta av dessa och att jag så småningom når flera ämneskolleger att dela idéer och lärresurser med. Så hör av er! Dela med er! Sharing is caring! :)

Digital studentexamen i ljuset av SAMR-modellen

Finland förbereder sig på att digitalisera studentexamen. Redan år 2016 skall gymnasielever avlägga digitala prov i en digital studentexamen, åtminstone delvis. Arbetet och förberedelserna är i full gång och kan följas på Digabis webbsidor. Ännu verkar det finnas många frågor kring hur denna digitala studentexamenssituation skall genomföras. Det som jag dock som lärare undrar mest över är vad som egentligen menas med "digitala prov". Jag vill kunna förbereda mina elever för dessa "digitala prov" men jag vet inte hur de kommer att se ut eller under vilka omständigheter de skrivs. Och det som är mest oroväckande är att det inte verkar  vara nån annan heller som riktigt vet. Vet du?

Jag har skrivit tidigare om digitala prov och kunskapssyn, så i detta blogginlägg återger jag kort mina tankar kring hur man kunde tillämpa SAMR-modellen i utarbetandet av digitala prov. Läs gärna mer om digtal teknik i skolan enligt SAMR-modellen i ett tidigare blogginlägg. SAMR är en modell som beskriver hur digital teknik kan användas i skolan och varför.

Ett digitalt prov i studentexamen kan se ut på olika sätt beroende på vilket steg i SAMR-modellen man utgår ifrån. Såhär tänker jag mig att det kunde se ut:

Steg 1: Substitution/Ersättning: Studentexamensfrågorna är utformade på samma sätt som tidigare men nu i digital form. Eleven läser provfrågorna på sin dator, besvarar dem, och lämnar in dem digitalt på exempelvis en USB-sticka. Eleven har inte tillgång till internet utan kan endast använda vissa givna program som finns installerade på datorn. Datorn har alltså ersatt pappret.

Steg 2: Augmentation/Förbättring: På denna nivå har provfrågorna förbättrats tack vare tekniken. Frågorna innehåller förutom bilder och diagram även videoklipp och övrig media som man tidigare inte kunnat utnyttja. Dessa multimediala uppgifter är dock inte på webben utan överförs till eleverna via en USB-sticka eller CD-skiva. Eleverna besvarar frågorna som tidigare, men nu på dator och utan internettillgång.

Steg 3: Modification/Modifiering: På denna nivå modifieras studentexamenssituationen märkbart eftersom man har fri tillgång till internet. Provfrågorna är utformade så att de inte går att besvara endast genom att söka upp svaret på internet, utan de förutsätter att eleven behärskar de övre nivåerna i Blooms taxonomi (analytisk tänkande). Eleven förväntas vara källkritisk och kunna hänvisa till källor på ett korrekt sätt. För att en elev ska få ett berömligt vitsord bör han/hon kunna producera självständiga svar. Ett svagt svar (eller underkänt svar) kännetecknas av förutom bristande fakta även inkorrekt källhänvisning, kopierat material och plagiat.

Steg 4: Redefinition/Omdefiniering: Hur ett digitalt prov i studentexamen går till på den fjärde och högsta nivån är svårt att bedöma. Jag tror vi måste omdefiniera hela vår syn på studentexamen. Istället för att eleverna testas i ett avslutande prov som studentexamen utgör så kanske eleverna avlägger sitt examensprov under ett helt läsår på skolan. Eleverna skall i praktiken kunna visa vad de lärt sig under gymnasietiden genom att skapa någonting eget och eventuellt nytt. Eleven skall kanske producera ett filmprojekt där en viss frågeställning belyses ur olika synvinklar och där eleven kan påvisa hur han/hon själv mognat under processens gång. På denna nivå sätts också elevens digitala kompetens på prov.

Slutreflektioner:

I dagens läge (Finland) verkar det som om studentexamensnämndens arbete med en digitaliserad studentexamen opererar på de två första stegen. Datorn ersätter pappersskrivandet och provfrågorna kommer antagligen att förbättras lite jämfört med de gamla eftersom man kan inkludera videoklipp och annat digitalt material.

Elevernas tillgång till internet och vissa program verkar dock bli begränsad under provtillfället. Jag hoppas dock på att så inte blir fallet. Ifall det känns otryggt med internet så kunde kanske ett alternativ såhär i inledningsskedet vara att endast en del av studentexamensprovet görs med internettillgång. Jag anser det viktigt att eleverna ges samma möjligheter att arbeta med internet i studentexamenssituationen som de gör i vanliga fall, i skolan och i det kommande studie- och arbetslivet. I det här fallet kunde man säga att "vägen ska likna målet". Jag tror dock att lärarna kanske inte ännu är förberedda på att ta in webben på allvar i skolan. Det finns en stor digital klyfta inom lärarkåren idag och det verkar inte vara många som tar webbens nya möjligheter och utmaningar på allvar. I Sverige har man redan i flera år satsat på  "Internet i skolan". Läs gärna mer om exempelvis projektet "Webbstjärnan". Jag hoppas vi i Finland kunde få in mera internet på skolschemat för att såväl lärare som elever kunde vara mer förberedda på exempelvis den digitaliserade studentexamen.

Jag hoppas att den kommande digitala studentexamen inte blir en "skrivmaskinsexamen". I så fall kommer vi inte längre än i bästa fall till steg två i SAMR-modellen. Jag hoppas att den kommande digitala studentexamen innebär att eleverna skriver proven på sin egen dator med tillgång till öppet internet. Således avancerar vi till steg tre, vilket jag anser är en förutsättning för att överhuvudtaget kunna tala om en reform. Jag hoppas att studentexamensnämnden informerar skolorna om detta i god tid, helst nu genast!

Jag vill påpeka att jag i mina reflektioner kring tillämpningen av SAMR-modellen på den digitala studentexamen har haft realämnena i baktanke. Det finns säkert en hel del andra synsätt och utmaningar inom de övriga ämnena (naturvetenskapliga ämnen och språk).

Digital teknik i skolan enligt SAMR-modellen

Varför och hur skall lärare använda sig av digital teknik i klassrummet? Dr Ruben Puentedura (skolforskare) har utvecklat en modell som ska hjälpa lärare att använda teknik för att förbättra elevprestationerna. Han berättar om sin modell i en intervju som SVT gjort och som jag kort återger här. Hela intervjun med Puentedura kan ni se via UR.se. Denna SAMR-modell består av fyra olika steg:

Det första steget kallar han "Substitution" eller "Ersättning" på svenska. Det betyder kort sagt att ny teknik ersätter gammal teknik; digitala böcker i läsplattor ersätter fysiska böcker. Eleverna arbetar på samma vis som tidigare med böckerna men dessa är nu i digital form. När ny teknik används på samma sätt som gammal teknik så förbättras inte studieresultaten, menar Puentedura.

För att kunna se en förbättring i studieresultaten bör man gå till det andra steget som han kallar "Augmentation" eller "Förbättring". Då ser man bristerna i den gamla tekniken och använder istället ny teknik för att utföra uppgiften lite effektivare. Puentedura nämner talsyntesen som exempel vilket innebär att eleven inte bara kan läsa en viss text på surfplattan utan också få den uppläst för sig. Detta gynnar framför allt elever med specialbehov.

Nästa steg kallar Puentedura för "Modification" eller "Förändring" och då inträffar större förändringar. Uppgiften kan utformas i stort sett som tidigare men eleven erbjuds en möjlighet att lösa uppgiften på ett nytt sätt och nå nya mål. Som exempel nämner Puentedura uppsatsskrivande i historia där eleven med uppsatsen skall visa att han förstått ämnet. Istället för att bara skriva en uppsats kan läraren be eleven publicera uppsatsen på exempelvis en blogg där alla andra klasskamrater kan läsa den och ge kommentarer. Eleverna ges alltså möjlighet att interagera med varandra genom social läsning. Det är alltså inte bara läraren som ger feedback på arbetet utan eleven får en bredare publik som gynnar lärandet.

Det fjärde och sista steget kallas "Redefinition" eller "Omdefiniering". I detta steg nöjer sig inte läraren med att förändra en uppgift med ny teknik för att nå nya mål, utan läraren ersätter uppgiften, delvis eller helt och hållet, med en ny uppgift som bara kan göras med ny teknik. I praktiken kan detta betyda att istället för att eleverna skriver en uppsats så ber läraren dem att göra ett videoprojekt där de uttrycker sina åsikter och tankar kring ett visst ämne de studerat. Eleven använder alltså här på ett mångsidigt sätt bild, ljud och berättarteknik för att uttrycka sina åsikter och få ut dem till en större publik. Den sociala biten kvarstår i och med att eleverna ges möjlighet att kommentera varandras projekt. Puentedura menar att det är viktigt att eleven får upp ögonen för vad text respektive video kan tillföra lärandet. I omdefinieringsstadiet ser vi ännu starkare resultat när det gäller förbättring än tidigare, säger Puentedura. Om läraren arbetar utifrån SAMR-modellen med ny teknik i klassrummet får man inte bara samma resultat som tidigare men även större förändringar och förbättringar i elevernas arbete, avslutar Puentedura.

Mina egna reflektioner:

Jag gillar denna modell. Jag tror att många skolor idag har fastnat på det första steget (Substitution/Ersättning). I bästa fall har man på många håll lyckats få in ny teknik i skolan men i praktiken ersätter den endast gamla metoder. Istället för att skriva på krittavlan skriver man på en interaktiv tavla eller använder en powerpoint eller prezipresentation. Istället för att läsa böcker läser man dem digitalt på surfplattan. Istället för att göra anteckningar i häftet gör man anteckningar i surfplattan o s v.

Genom att bl a skapa interaktiva presentationer kan man nå följande steg (Augmentation/Förbättring). Många lärare använder mångsidigt ljud- och videofiler i sina digitala presentationer och således förbättras undervisningen. En del lärare använder sig också av diverse appar som stöd i undervisningen. Ett annat exempel på hur man kan arbeta på nivå två är inspelningen av digitala lektioner som eleverna får ta del av på förhand för att sen i klassrumssituationen kunna ägna tiden åt bl a tillämpning och individuell handledning. (Se mitt blogginlägg om Flipped Classroom).

En del skolor har tagit olika lärplattformar i bruk. De flesta finlandssvenska gymnasier använder Fronter som lärplattform. Genom att stödja interaktionen mellan lärare och elev via en lärplattform eller annan webbplats så kan vi nå nivå tre (Modification/Förändring). Via Fronter kan eleverna exempelvis lämna in sina arbeten till läraren som kommenterar och ger förbättringsförslag. Därtill kan elevarbeten göras synliga för alla i Fronterrummet så att flera än läraren kan kommentera. Således når eleven en större publik med sitt arbete.

Vad innebär det i praktiken att arbeta på den fjärde nivån (Redefinition/Omdefiniering)? Själv tror jag att det i det stora hela handlar om digital delaktighet. Läraren har en viktig roll i att handleda elever till att stärka sin digitala kompetens. Detta innebär i praktiken att eleverna lär sig vara delaktiga i sociala nätverk på webben och skapa kontakter som stöder elevens lärandeprocess. Lärplattformen är fortfarande viktig som en central plats där elever och lärare kan mötas under trygga förhållanden. I exempelvis Fronter kan läraren skapa digitala rum som inte bara fungerar som en digital motsvarighet till det fysiska klassrummet utan även fungerar som ett fönster ut till den stora världen, nämligen webben. Denna miljö (web 2.0) omdefinierar vår syn på kunskap och lärande samt skapar oändliga möjligheter, men också utmaningar för såväl lärare som elever.

I mitt nästa blogginlägg tänker jag skriva om hur SAMR-modellen kunde tillämpas i diskussionen om digitala prov och digital studentexamen.